Varför Napoleon Jurister

För de flesta jurister är Napoleon allra främst förknippat med en av de tidigaste moderna lagböckerna, Code Napoléon, vars texter trädde i kraft 1804.

Men firmans namn kommer från något helt annat: Napoleon är namnet på byråns grundare Staffan Sörensons farfar, en viktig förebild under hans tidiga uppväxt. Torsten Napoleon Sörenson var organist och lärare på musikhögskolan i musikteori och inte minst en mästare i kontrapunkt. Det är en kompositionsmetod som tar hänsyn till de melodiska – ”horisontella” – rörelserna i de undre stämmorna, och inte bara sköter om de rätta tonerna i ackorden, de ”vertikala” klangerna. Det är ett intrikat och svårbemästrat hantverk.

Därmed representerar han och hans skapargärning just den ljuvliga blandning av sträng formmässig disciplin och impulsivt skapande, där strängheten alltemellanåt får vika för skaparkraftens nödvändighet. Det är en dikotomi som har stor betydelse i den juridiska praktiken: Rättsregler är viktiga och syftar till att göra allt så gott som möjligt, men om och om igen ser man i sprickorna, att lagtexten är för fyrkantig, för monoton och för odynamisk. Då måste man övertyga både rätt och motpart om motiv, syfte och nytta, och göra en tolkning som inte alltid ryms inom språkets trånga dräkt. Samtidigt kan man aldrig övertyga någon utan att vara mycket väl förtrogen med alla delar av det regelsystem som berörs. För byrån är det både ett mål och ett arbetssätt, kanske inget så högt som en yrkesfilosofi, men väl en inspirerande förebild i den dagliga praktiken.

Med Napoleon Bonaparte har vi inte så mycket gemensamt, men G W F Hegel trodde när Napoleon kom ridande ur de vunna fältslagens groteska avrättningsplatser, att det var själva världsanden som uppenbarade sig, som en symbol för slutet på historien. Det är en stark och vacker symbol för en dröm om att det finns ett slutgiltigt helt, att världen helt enkelt till sist går i mål.